Gucco

Jag arbetar i måleriet, i lager efter lager. Tunna, närmast viskande transparenta penseldrag, som själens otydliga dimslöjor uttryckt i färg. Jag hämtar mina motiv i trädkronors bladverk, likt ett Rorschachtest , hittar jag igenkänning och sammanhang i lövverkens form och nyanser. I mellanrummet lever känslorna osorterat, utan begränsning och i fritt fall.

Ofta sjunker de tunna skikten in i duken när de torkar, men dessa närmast osynliga spår efterlämnar ändå fjäderlätta förnimmelser, jag tonar in och lägger nya lager, utan att tappa det slumpmässiga, där färgens viskningar tillsammans bildar en visuell kör, som ur djupet av duken stiger fram och sjunger sinnets klang, något jag inte styrt eller tvingat fram, utan låter uppstå i ögonblicket. 

 Med utgångspunkt utgår delvis från Kandinskijs teori om färgens psykiska kraft, det är min förhoppning att skänka kraft och ljus, att skingra hopplösheten, mörkret och meningslösheten med livgivande nyanser. Jag ser mitt måleri som själsliga besvärjelser för min tilltro och mitt hopp, Edward Hopper har sagt: ”kunde jag sagt det med ord, fanns ingen anledning att måla”, det sammanfattar på ett mycket bra sätt vad måleriet innebär för mig.

Många bär vi trauman som förflyttar vår varseblivning i grunden. Vi har befunnit oss i psykets diffusa gränslandskap, i varandets meningslöshet och brottats med inre smärta. Men vi har vågat tro på livet, sökt lindring och en läkande kraft, vi har vägrat ge upp av okuvlig envishet.

Det är i den måleriska processen, tillblivelsen jag får frid, det färdiga verket är som ett fotspår i vattenbrynet, ett flyktigt avtryck av min existens.